Sista Tisdan 30 oktober

Sista tisda’n blev en stor succé. Det var fullsatt och en härligt stämning!
 
Leo Lindberg var tillbaka och med sig hade han Per-Ola Gadd på bas, Ali Djeridi på trummor och Bernt
Rosengren på tenorsax. Ett mycket kompetent och samspelt gäng som man kan lyssna till länge. Vi fick
bl.a. höra sköna versioner av ”How high the moon” och ”The man i Love” . En sann njutning!

alt alt alt alt 
Under kvällen anslöt ytterligare två saxofonister,  Rune Stålspets barytonsax och Bo Lindenstrand altsax
(som spelar i Charlie Parkers anda). Vi fick höra tre olika saxofoner samtidigt på scen vilket inte händer så
ofta hos NJ.
 
Det är fantasktiskt att vi kan njuta av Sveriges jazzelit på Nordens Ljus!
 
 
Hälsningar
Lars-Gunnar ”Larsa” Johansson

Musikhistorisk soppakväll 1 november

Efter klubbmästarens svampsoppa var det dags för vår medlem, professorn i musikhistoria Erik Kjellberg. Han berättade om Musikernas livsbetingelser i Stockholm under 1600-talet, från en avhandling han en gång i tiden hade åstadkommit.

Den Svenska Stormaktstiden medförde att det var önskvärt att inte bara visa framfötterna på slagfältet utan även i en rad kulturella avseenden. Tidigare hade kyrkan stått för den kulturella utvecklingen. Nu blev det även en angelägenhet för kungahuset och regeringen och man ville veta hur det gick till i de kontinentala huvudstäderna och hit företrädare för det kontinentala kulturetablissemanget.

Bland de kulturpersoner som importerades fanns även ett antal musiker. De anställdes huvudsakligen i hovstaten men engagerades även vid högadelns fester.

alt alt

Hovkapellet bildades, vars ledare fick hög status, vilket kunde avläsas av dennes bostadsadress. Erik beskrev hur de olika delarna av Stockholm, som huvudsakligen utgjordes av Staden Mellan Broarna, hade olika status beroende på avståndet till slottet.

Det fanns även en trumpetarorganisation, som hade en strikt reglerad uppgift såväl i fält som på hemmaplan.

Erik hade mycket att berätta och tiden rann iväg. Publiken blev totalt engagerad och tyckte gärna att han kunde berätta färdigt när klubbmästaren oroligt undrade om det inte krävdes en vätskepaus. Det betydde att det även blev eftersittning i baren för de mest vetgiriga innan det var dags att avsluta kvällen.

 

Ulf du Rietz

VINPROVNINGEN 25 oktober

 

DEN TJUGOFEMTE OKTOBER PROVADE VI VINER, IGEN!

 

alt alt alt

 

alt  alt  alt 

 

Fotografer: Jan Östlin och Annamaja Chapeau 

 

Det var åter dags att prova viner på Nordens Ljuspråmen och att höra Jan-Åke Johansson och Mia Lindbäck med stor inlevelse och erfarenhet presentera dem.

Det var även denna gång fler medlemmar, som ville vara med än det fanns plats för.

Anita och Jan Östlin hade gjort härliga mackor, som deltagarna kunde köpa i baren för att grunda med. Det var mycket uppskattat.

Provningen började med Champagne. En Premier Cru, Extra Brut Blanc de Blancs från Saint Gall. Jag såg några tveksamma miner i publiken när Jan-Åke lovordade den. Men de försvann snabbt när provsmakningen började och jag tror inte något hälldes ut i kärlen för överblivet vin.

Sedan berättades om hur alkoholhalten på vinerna har förändrats/ökats genom tiderna och vi fick pröva på att det fortfarande finns vin med 9% alkohol och hög kvalitet. Det var Whale Rock Chenin Blanc/Sauvignon Blanc.

 

Sedan presenterades ett vitt vin från Sydafrika, som Jan-Åke bjöd på. Det var Neethlingshof Sauvignon Blanc, som nu riskerar att hamna utanför Systemets standardlista, trots att det är mycket bra och prisvärt. Vi fick även höra om den hårda kampen bland leverantörerna för att bli listade och om reklamkostnader, som kan knäcka en liten specialimportör.

Därefter var det dags för Leon Beyer ”Fruit de Mer” Pinot Blanc, ett mindre känt Alsacevin, men av hög kvalitet.

Det sista vita vinet var Mandolas Dry Furmint, som var något alldeles extra. Det kommer från Tokaji i Ungern men är inte sött, som man är van vid. Vi fick höra hur det åstadkoms genom en särskild hantering av druvorna och jäsningen. Man har fått fram ett vitt vin, som passar såväl till fisk och skaldjur som till kyckling- och fläskrätter, gärna med med citron-syrad sås.

 

De röda vinerna inleddes med Tinta Barocca från en av Jan-Åkes favoriter Allesverloren. Vi fick inte bara smaka på ett gott vin utan även höra om gårdens historia och utvecklingen från att bara ha tillverkat typ Portvin till en bred tillverkning av högkvalitativa röda viner, samt senast även ett rosévin.

 

Vi behövde heller inte sakna prov på Bordeauxvin. Jan-Åke hade valt Les Haut de Granget 2008 och berättade varför viner från Bordeaux har en särskild plats i sortimentet av högklassiga viner.

Däefter fick vi prova ett vin av den typiskt amerikanska Zinfandeldruvan med inslag av Petit Sirah och Petit Verdot. Det dubbeltydiga namnet är ”7 Deadly Zins” kommer ifrån att druvorna kommer från 7 särskilt utvalda vingårdar med gamla Zinfandelstockar. Det var väl inte heller fy skam?

 

Kvar återstod att prova dessertviner. Vi började med Chateau de Juge 2007 från Cadillac i Frankrike. Det är gjort på Semillondruvor och skulle ha benämnts Sauternvin om det hade kommit från den andra sidan floden. Nu kan vi njuta av samma smak men till ett väsentligt lägre pris.

 

Finalen på utgjordes av Allesverloren Fine Old Vintage 2007. Då njöt inte minst portvinsälskarna av och de verkade ha glömt att de redan hade fått i sig åtskilliga centiliter vin.

 

Därefter återstod bara att tacka Jan-Åke och Mia för en överdådig kväll. De fick i stället för de vanliga flaskorna var sitt konstverk från klubbens lager, vilket uppskattades.

 

Vilken kväll!

 

Ulf du Rietz

Sista tisdan i september

Sista tisdan i september. Denna kväll var det Calle Bagge som hade med sig ett ett bra gäng med Lars Ekman på bas och Daniel Fredriksson trummor. Som kvällens gäst fick vi höra Erik Söderlind som ju är en virtuos på jazzgitarr. Sammantaget ett mycket kompetent gäng som bjöd på ett blandat progam med bl.a  musik av Thelonius Monk.
 
Efter pausen anslöt Pelle Andersson på tenorsax, Jonatan Allguin på trummor och Rolf Arntson på dragspel. Jammet fortsatte till sent på kvällen.
 
Lars-Gunnar Johansson
 
alt
 
Alla
 
alt alt
 
Calle, Lars, Daniel, Erik                                                                                                           Daniel 
 
alt  alt  alt
Erik Söderlind                                                                                          Jonatan                                  Lars

Torsdagen 11 oktober

Från gärdsgårdsserien till världsklass, Den svenska krogens utveckling från 1945.

Författaren Karl Häggblom kom till Nordens Ljus för att ge oss en del kunskap om svensk kroghistoria. För ett år sedan fick vi höra Erik Lallerstedt berätta om sin karriär som krögare. Karl, som känner Erik och de flesta av hans kolleger, och bl.a. har berättat om deras utveckling i boken ”Fullständiga rättigheter”, kunde sätta in Eriks historia i sitt sammanhang men även dra en del härliga historier om flera av de mest kända.

Karl började med Lars Pluto Johannison, vars hustru Gabrielle många medlemmar har träffat vid våra julmarknader, när hon sålde sina lammskinnsprodukter. Pluto har varit Karl behjälplig vid författandet av en del böcker så han har varit en viktig källa till mycket av Karls historieskrivning. Bl.a. fick vi höra om guldkrögarnas märkliga sällskap E.M. Sandahl Foundation, som instiftades 1962 under en sommarsejour på Falsterbohus. Det har således under högtidliga former just avhållits ett femtioårsjubileum i Stockholm.

Men grunden till den svenska krogens storhetstid lades när Lars Lendrup 1944 tog över Savoy i Malmö och Tore Wretman 1945 köpte Riche i Stockholm. I Stockholm fanns även källarmästaren Julius Carlsson på Cecil. Julius var mannen bakom Wallenbergaren och Coer de filet Provencale men var inte den mest populäre arbetsgivaren då han ansågs hård som Djingis Khan men samtidigt beundrad. Bengt Wedholm hörde till dem, som dock klarade av att gå i skola hos ”Gubben”.

En annan viktig läromästare var Werner Vögeli, som vi kunde förstå var en av Karls favoriter. Lika trevlig att ha att göra med som Julius Carlsson var hård.

Bland de nya unga fanns Björn Halling, han började som konditor men kom så småningom att efter diverse utlandspraktik, bl.a. på Grand Véfour i Paris, att tillsammans med tre kompisar starta restaurangakademien. Men där fanns även Leif Mannerström och Crister Svantesson, som startade Johanna i Göteborg. Carl Jan Granqvists betydelse, som skapare av Grythyttans gästgivaregård och restauranghögskola, skall heller inte glömmas bort.

Det var således många kända kockar som passerade revy. Det hela slutade med hur Christer Lingström och Fredrik Eriksson lyckades få Michelins stjärnstatus på sina krogar och svenska kocklandslaget just i dagarna, som de senaste i en lång rad, har tagit guld i matlagnings-OS.

Ja det var en helafton i matlagningshistoria. Tack Karl för den lektionen!

Ulf du Rietz

 

alt   alt