Torsdagen den 8 maj fick vi lyssna till ”Operafantasten och läkaren Eddie Persson när han dissekerade Mozarts Trollflöjten”.
TROLLFLÖJTEN – en opera för frimurare, esoteriker och alkemister?
Mozarts sista opera med dess skenbart enkla och osammanhängande libretto och trallvänliga musik är tvivelsutan den mest komplicerade opera som någonsin skrivits. Här döljs avgrundsdjup av frimureri, egyptologi, talmystik, kabbala, alkemi och esoterism på ett häpnadsväckande sätt. Eddie Persson, själv frimurare, redde ut begreppen.
Mer information kommer.
Här nedan kan Du få information om Eddie Perssons bok
Månadsfesten i fredags lockade ett 50-tal gäster. Konstnären Åse Marstrander presenterade sin konst i Galleriet och Monica Ström berättade om Åsas Wranges konst i Aktersalongen.
Pelle serverade Rosencanapé och ugnsbakad Gösfile med Örtsmörsås. Det smakade mycket bra.
Sedan tråddes dansen till musik av ”Old Folks”; Bernt Rosengren, Stickan Söderqvist, Olle Steinholtz, Anders Nyberg och Christer Frösén.
Den 10 april underhöll Jonny Goetzinger och Felicia Buijs med visor som för det mesta var skrivna av Jonny.
Egentligen är det ju så att Jonny själv med sina visor klarar att göra publiken jättenöjd. Men Felicias medverkan innebär en extra krydda som lyfter underhållningen ännu ett snäpp – Precis som kryddorna i den förnämliga soppan, som barmästarna Håkan och Björn hade åstadkommit.
Duetten när Jonny och Felicia berättar om hur de två desertostarna på ostbrickan känner sig innan de skall slukas för att förenas i någons mage, är något som jag tror att de närvarande åhörarna sent skall glömma.
Torsdagen den 3 april underhöll Erik Kjellberg en vetgirig publik med att berätta om och spela upp ett antal exempel på hur det lät när ett antal musiker kom tillbaka till Sverige efter att ha varit i USA och upplevt jazzmusik för första gången. Det var på 1920-talet med bl.a. Ragtime. Det blev så småningom även exempel på Benny Goodmans och Glenn Millers storbandsjazz.
Den svarta jazzmusiken kom först senare till Sverige via bl.a. Paris där färgade jazzmusiker njöt av att bli behandlade som jämlikar.
Vi fick höra om svenska musiker har varit viktiga för utvecklingen här, men som är bortglömda för de flesta av dagens jazzdiggare. Så småningom kom dock Erik fram till Thore Erling och musikerna kring honom som många i publiken hade ett glatt minne av.
Det var en nyttig genomgång vi fick lyssna till, som klargjorde för oss närvarande hur kämpigt det var och hur lång tid det tog att vänja Svenskarna vid att lyssna på Jazz.